Surviving
Plötsligt var det jag som satt i främmande mjukisbyxor.
I ett rum med kritvita väggar,en hård säng och ett fönster.
Mina saker blev genomrotade efter tabletter och andra saker
som kunde ha att göra med mitt självskadebeteende.
Jag fick säga löften om att inte försöka ta mitt liv,
äta som jag skulle och absolut inte låta det jag ätit rinna ur mig.
Inga lögner finns kvar, allt jag har planterat inombords är rensat och urplockat som ogräs
och är nu utspritt över det som en gång var min privata trädgård.
Jag fick promenera under tystnad bland BUP-akutens tomma väggar och bara vara.
Jag var i en helt annan värld där inne.
En värld där jag var i rampljuset, blev omhändertagen och fick släppa allt som ligger tungt på mina axlar.
Det kändes varken som verkligheten eller en dröm, ungefär som att vara så utmattad så att man varken orkar tänka eller bry sig, samtidigt som jag aldrig har bråkat så mycket med tankarna som då.
Jag var rädd,är rädd, rädd var jag för att komma tillbaka till livet utanför igen, till verkligheten.
Rädd för att stå utan akutens personal och på nått sätt vara ensam men samtidigt ännu räddare för att inte få vara just det,ensam.
Jag känner mig nog känslolösare än någonsin men ändå bubblar jag som en idiot innuti.
Och dehär är verklighetens verklighet, det som alltid har varit där inom mig, nu är det ute,
utkastat från mitt inre och efter en veckas trassel, kaos och läckande sanningar så kanske det äntligen löser sig.
Nu kanske jag äntligen når målet i framtiden, målet av lyckan och glädjen som inte har varit närvarande
och knappt rört vid min kropp på tre år.
I ett rum med kritvita väggar,en hård säng och ett fönster.
Mina saker blev genomrotade efter tabletter och andra saker
som kunde ha att göra med mitt självskadebeteende.
Jag fick säga löften om att inte försöka ta mitt liv,
äta som jag skulle och absolut inte låta det jag ätit rinna ur mig.
Inga lögner finns kvar, allt jag har planterat inombords är rensat och urplockat som ogräs
och är nu utspritt över det som en gång var min privata trädgård.
Jag fick promenera under tystnad bland BUP-akutens tomma väggar och bara vara.
Jag var i en helt annan värld där inne.
En värld där jag var i rampljuset, blev omhändertagen och fick släppa allt som ligger tungt på mina axlar.
Det kändes varken som verkligheten eller en dröm, ungefär som att vara så utmattad så att man varken orkar tänka eller bry sig, samtidigt som jag aldrig har bråkat så mycket med tankarna som då.
Jag var rädd,är rädd, rädd var jag för att komma tillbaka till livet utanför igen, till verkligheten.
Rädd för att stå utan akutens personal och på nått sätt vara ensam men samtidigt ännu räddare för att inte få vara just det,ensam.
Jag känner mig nog känslolösare än någonsin men ändå bubblar jag som en idiot innuti.
Och dehär är verklighetens verklighet, det som alltid har varit där inom mig, nu är det ute,
utkastat från mitt inre och efter en veckas trassel, kaos och läckande sanningar så kanske det äntligen löser sig.
Nu kanske jag äntligen når målet i framtiden, målet av lyckan och glädjen som inte har varit närvarande
och knappt rört vid min kropp på tre år.
Kommentarer
Trackback
