Obscure
Despite the miseries
And the lessons learned from history
The pattern still repeats
And the lessons learned from history
The pattern still repeats
What are words If you really don't mean them When you say them
Så nära ett leende men minst lika nära kanten
Finns det en så finns det flera
Jag möter känslan och inser vart jag har hamnat
Inser att jag inte vill något annat än att släppa
Med hela bilden färdigmålad och till det ett stort intag av idioti så räcker det
Ångrar allt men samtidigt ingenting
Och jag erkänner och accepterar, hur mycket jag än lider av det.
Inser att jag inte vill något annat än att släppa
Med hela bilden färdigmålad och till det ett stort intag av idioti så räcker det
Ångrar allt men samtidigt ingenting
Och jag erkänner och accepterar, hur mycket jag än lider av det.
-
"
Bjuder på cigg igen
men nu som fienden
Säger att allt är bra
Hur fan kan jag spela glad
Meteor flower
Jag luras av en trygghet jag älskar
Trycker på negativitet för att inte bli besviken
och går och hatar känslan av att jag snart har drunknat
Trycker på negativitet för att inte bli besviken
och går och hatar känslan av att jag snart har drunknat
Hur länge ska vi slåss,du och jag?
It seems I found the road to nowhere
Vandrar mellan sjukhus och gatan vi bor på.
Du har med egen mun sagt rakt ut att det kanske inte är långt
mellan livet och döden längre på din karta.
In och ut drabbas du av både hem och sjukhus.
Jag drabbas av ensamhet och oro.
Jag kraschar, du kraschar och vi kraschar.
Men någonstans där emellen finns ändå en styrka som aldrig verkar dö ut.
Ändå står jag skör med mina sista krafter och väntar alltid på en ytterligare olycka.
Du har med egen mun sagt rakt ut att det kanske inte är långt
mellan livet och döden längre på din karta.
In och ut drabbas du av både hem och sjukhus.
Jag drabbas av ensamhet och oro.
Jag kraschar, du kraschar och vi kraschar.
Men någonstans där emellen finns ändå en styrka som aldrig verkar dö ut.
Ändå står jag skör med mina sista krafter och väntar alltid på en ytterligare olycka.
How long must we sing this song
"Could it be that time
has taken it's toll
won't take you so far,
I am in control
and we were lovers
now we can't be friends
Fascination ends
here we go again."
-
has taken it's toll
won't take you so far,
I am in control
and we were lovers
now we can't be friends
Fascination ends
here we go again."
-
And so Sally can wait, she knows it's too late
You hide behind your walls of maybe nevers
Jag känner mig som en öppen bok
En bok som hela min värld sitter och bläddrar i
Fast undantag rör inte ens vid omslaget
De undantag som jag helst skulle se läsa varenda liten rad
tills sidorna tog slut
Men de undantagen tar inte ens ett andetag för min skull
och hur väl jag än vet om det så vägrar jag att förstå.
En bok som hela min värld sitter och bläddrar i
Fast undantag rör inte ens vid omslaget
De undantag som jag helst skulle se läsa varenda liten rad
tills sidorna tog slut
Men de undantagen tar inte ens ett andetag för min skull
och hur väl jag än vet om det så vägrar jag att förstå.
This is a lesson learnt, Lucifer
"When I'm nervous I have this thing yeah I talk too much
Sometimes I just can't shut the hell up
It's like I need to tell someone anyone who'll listen
And that's where I seem to fuck up,
I forget about the consequences, for a minute there I lose my senses
And in the heat of the moment my mouth's starts going the words start flowing
If i could turn back the hands of time
I swear I never would have crossed that line
I should have kept it inside me but I went and told the whole world"
Sometimes I just can't shut the hell up
It's like I need to tell someone anyone who'll listen
And that's where I seem to fuck up,
I forget about the consequences, for a minute there I lose my senses
And in the heat of the moment my mouth's starts going the words start flowing
If i could turn back the hands of time
I swear I never would have crossed that line
I should have kept it inside me but I went and told the whole world"
If you're afraid to fly then I guess you never will
Surviving
Plötsligt var det jag som satt i främmande mjukisbyxor.
I ett rum med kritvita väggar,en hård säng och ett fönster.
Mina saker blev genomrotade efter tabletter och andra saker
som kunde ha att göra med mitt självskadebeteende.
Jag fick säga löften om att inte försöka ta mitt liv,
äta som jag skulle och absolut inte låta det jag ätit rinna ur mig.
Inga lögner finns kvar, allt jag har planterat inombords är rensat och urplockat som ogräs
och är nu utspritt över det som en gång var min privata trädgård.
Jag fick promenera under tystnad bland BUP-akutens tomma väggar och bara vara.
Jag var i en helt annan värld där inne.
En värld där jag var i rampljuset, blev omhändertagen och fick släppa allt som ligger tungt på mina axlar.
Det kändes varken som verkligheten eller en dröm, ungefär som att vara så utmattad så att man varken orkar tänka eller bry sig, samtidigt som jag aldrig har bråkat så mycket med tankarna som då.
Jag var rädd,är rädd, rädd var jag för att komma tillbaka till livet utanför igen, till verkligheten.
Rädd för att stå utan akutens personal och på nått sätt vara ensam men samtidigt ännu räddare för att inte få vara just det,ensam.
Jag känner mig nog känslolösare än någonsin men ändå bubblar jag som en idiot innuti.
Och dehär är verklighetens verklighet, det som alltid har varit där inom mig, nu är det ute,
utkastat från mitt inre och efter en veckas trassel, kaos och läckande sanningar så kanske det äntligen löser sig.
Nu kanske jag äntligen når målet i framtiden, målet av lyckan och glädjen som inte har varit närvarande
och knappt rört vid min kropp på tre år.
I ett rum med kritvita väggar,en hård säng och ett fönster.
Mina saker blev genomrotade efter tabletter och andra saker
som kunde ha att göra med mitt självskadebeteende.
Jag fick säga löften om att inte försöka ta mitt liv,
äta som jag skulle och absolut inte låta det jag ätit rinna ur mig.
Inga lögner finns kvar, allt jag har planterat inombords är rensat och urplockat som ogräs
och är nu utspritt över det som en gång var min privata trädgård.
Jag fick promenera under tystnad bland BUP-akutens tomma väggar och bara vara.
Jag var i en helt annan värld där inne.
En värld där jag var i rampljuset, blev omhändertagen och fick släppa allt som ligger tungt på mina axlar.
Det kändes varken som verkligheten eller en dröm, ungefär som att vara så utmattad så att man varken orkar tänka eller bry sig, samtidigt som jag aldrig har bråkat så mycket med tankarna som då.
Jag var rädd,är rädd, rädd var jag för att komma tillbaka till livet utanför igen, till verkligheten.
Rädd för att stå utan akutens personal och på nått sätt vara ensam men samtidigt ännu räddare för att inte få vara just det,ensam.
Jag känner mig nog känslolösare än någonsin men ändå bubblar jag som en idiot innuti.
Och dehär är verklighetens verklighet, det som alltid har varit där inom mig, nu är det ute,
utkastat från mitt inre och efter en veckas trassel, kaos och läckande sanningar så kanske det äntligen löser sig.
Nu kanske jag äntligen når målet i framtiden, målet av lyckan och glädjen som inte har varit närvarande
och knappt rört vid min kropp på tre år.
Bitter Sweet Symphony
In a public circumstance
Looking for a drastic change
it's such a shame this has to end
but things are out of my command
and he has no further truth to tell
it's such a shame this has to end
but things are out of my command
and he has no further truth to tell
Walking like a one man army
It's coming in and over
Jag vill sluta sitta i en situation där jag knappt kan andas
Gatolyktor lyser upp himlen och hela kosmos
These days
Jag springer ifrån det som borde vara världens finaste känsla
Click of your heels on the concrete
Hjärnan går på högvarv i längtan efter ett standbyläge och
förvirring på hög nivå leder till noll ork att bry sig.
förvirring på hög nivå leder till noll ork att bry sig.
